Det enda som hörs är ljudet av vattendroppar som faller från hustaken och hamnar i en vattenpöl i en spricka i asfalten.

Det är ingen annan än jag här, det är kallt, fuktigt, som alla andra nätter i mars månad.

Gatlamporna ger ifrån sig ett starkt orangefärgat ljus, de står så brett isär så de mörka flikarna mellan ljuset är så mörka så det inte skulle synas om en människa gick där.

En katt jamar, svagt, den måste vara längre bort. Det rasslar till i en kedja någonstans, kanske i nästa kvarter.

Jag förflyttar mig i motsatt riktning som ljudet kom ifrån, det är otäckt att vara själv här mitt i natten, en kvinna i 25-årsåldern, lite alkoholpåverkad och reflexerna har försvagats på grund av alkoholen. Bäst jag drar mig hemåt.

Jag är helt ensam här, det enda jag hör nu är mina raska fotsteg och droppande vatten.

Jag ser mig omkring, överallt, hela tiden, jag stannar tvärt och lyssnar. Det känns som om någon iaktar mig, som om någon ser på mig med kall blick, förföljer mig.

Vägen hem går fort, nästa dag blir ....