Ingenting varar förevigt.
2011-03-09 21:28:21 / 0 kommentarer ..
Ta vara på det du har nu, se dina möjligheter att lyckas.
Imorgon kan det vara försent.
Även om det är för sent, sluta aldrig hoppas
- Julia Ståhl.
Förföljaren, 2
2011-03-04 21:44:34 / 0 kommentarer ..
...Vägen hem går fort, nästa dag blir inte lika bra som dagen innan.
Jag känner mig mörbultad, jag är inte hemma.
Här är det kallt, fuktigt, mörkt. Det enda ljus som finns är från ett fönster längre upp mot taket. Jag måste befinna mig i en källare, med tanke på det ovanligt högt placerade fönstret och ståldörren som ljuset utifrån visar i andra änden av rummet.
Jag letar fram någonting att stå på, för att nå upp till det lilla fönstret, och få en aning om var jag befinner mig.
Jag hittar en plastlåda, har antagligen varit fisk eller liknande i, för det luktar fruktansvärt. Jag placerar den framför fönstret och försöker kika ut, fönstret är smutsigt, men det går.
Ute lyser solen, ett stort gult hus syns bakom någonting som ska föreställa en häck, det ser mer ut som en rishög.
Det är Bergmans hus, min granne, det betyder att jag måste vara i Karlssons källare.
Karlsson, som egentligen heter Evert, men alla kallar honom för Karlsson eller 'den', det finns ingen som vill se honom i ögonen, det sägs att han blir vansinnig vid ögonkontakt.
Jag måste ut, fort.
Dörren åker upp med en smäll...
Fortsättning följer
'' Förföljaren ''
2011-03-04 17:22:35 / 0 kommentarer ..
...Det är mörkt, tyst, stillastående.
Det enda som hörs är ljudet av vattendroppar som faller från hustaken och hamnar i en vattenpöl i en spricka i asfalten.
Det är ingen annan än jag här, det är kallt, fuktigt, som alla andra nätter i mars månad.
Gatlamporna ger ifrån sig ett starkt orangefärgat ljus, de står så brett isär så de mörka flikarna mellan ljuset är så mörka så det inte skulle synas om en människa gick där.
En katt jamar, svagt, den måste vara längre bort. Det rasslar till i en kedja någonstans, kanske i nästa kvarter.
Jag förflyttar mig i motsatt riktning som ljudet kom ifrån, det är otäckt att vara själv här mitt i natten, en kvinna i 25-årsåldern, lite alkoholpåverkad och reflexerna har försvagats på grund av alkoholen. Bäst jag drar mig hemåt.
Jag är helt ensam här, det enda jag hör nu är mina raska fotsteg och droppande vatten.
Jag ser mig omkring, överallt, hela tiden, jag stannar tvärt och lyssnar. Det känns som om någon iaktar mig, som om någon ser på mig med kall blick, förföljer mig.
Vägen hem går fort, nästa dag blir ....
Fortsättning följer.
