På kvällarna ligger jag och funderar över hur nästa dag kommer bli, kommer jag få ont i morgon, dagen efter eller dagen efter det?

Jag går varje dag med en klump i magen och bara väntar på att bli sjuk, bara väntar på att behöva ringa mamma när jag är i skolan, för att behöva åka vidare till akuten, och sitta där och vänta på en operation.

Det kan gå över, men det är inte vad jag tror.

Jag tror att jag väldigt snart kommer stå där, med feber, vara illamående och vänta på att mamma kommer och hämtar mig så att jag äntligen ska bli opererad.

Jag har det stöd jag behöver, när jag vill, och det är det enda stöd jag vill ha. Dig kan jag lita på, du berättar inget för någon, du stöttar mig genom allt, du litar på mig lika mycket som jag litar på dig. Även om vi sällan pratar om något annat än sånt som är kul, skämtar lite med varandra, så är det precis som om du är min allra bästa vän, och alltid varit. Du finns alltid där, jag kan prata om allt med dig.

Jag behöver inte 5-10 personer som hela tiden säger åt mig att ringa hem, jag behöver inte er som stöd, för när det väl händer, så är det inte värt någonting, jag säger en sak, ni svarar, sen är det borta, glömt!

Det låter hemskt elakt, själviskt och orättvist, jag vet. Men jag orkar inte med allt på en gång, det blir för mycket. Jag vet inte vad jag ska svara på alla frågor, och hela tiden ska jag le för att jag inte vill verka elak eller sur.

Jag orkar bara inte.